PARIS CANNES 2009

 

Det började med en ur flera synpunkter, trevlig utflykt till Budapest i Mars. Vad som gjorde den trevlig rent filmiskt var flera saker. Dels gick det en serie med Peter Gothars filmer, där jag hann se fyra stycken. Ni minns kanske inledningssekvensen ur Megall az idö (1987) Den film som gjorde störst intryck på mig var A részleg (1995) om en kvinna som plötsligt blir befordrad till en chefspost på ett relativt avlägset ställe. Utan att säga för mycket så är inte saker och ting vad de ser ut att vara (mmm udda!) Kvinnan stöter på det ena bakslaget efter det andra men tar alla med oväntat gott humör. Superbt foto av Vivi Dragan Vasile förhöjer detta mästerverk av Gothar. Även Mélodrama från 1991 och den mer ofta visade Haggyállogva vásszka (1996) var bra. Kvällen innan jag kom hade Gothar själv varit närvarande vid visningen av Paszport (2001) Något jag missade för att jag var i London och såg Sparks. Ännu ett bevis på att det är synd om mig!

Att Vårfestivalen med en rad högkvalitativa konserter pågick var ingen överraskning. Det var däremot det faktum att det var en internationell filmfestival i stan i slutet av månaden. Namnet Titanic film fest klingade vagt bekant när jag tänkte efter och jag måste ha missat den med en hårsmån året före . Det är en relativt liten festival med kanske ett femtiotal filmer. Å andra sidan var de väl valda. Jämte favoriter jag redan sett som Hunger och Desplechins senaste, fanns en rad sevärda alster. Den sydkoreanska thrillern Chugyeogja eller The Chaser som den kallas med en oöversättlig ordlek, av debutanten Hong Jin Na, visade sig vara en superb variation på det till synes utslitna seriemördartemat. Amerikansk film känns väldigt långt borta och jag betvivlar att den ens kommer som remake, även om USA på sistone haft svårt att hålla tassarna borta från koreanska idéer. Vidare bjöds det på den österrikiska Der knochenmann. Den bygger på en bok av Wolf Haas vars verk tydligen har filmats tidigare. Det är inte ofta man ser en thriller som känns fräsch, rolig och dessutom inte är förutsägbar, men jag fångades från första stund av historien om en f.d polis som nu verkar livnära sig som någon slags frilansare av skumma uppdrag, bland annat indrivningar. Han hamnar i en mordhärva med invecklade konsekvenser. Filmen är inte bara bisarr morbid och rolig utan visar sig mot slutet ha en oväntat mänsklig dimension också. Se den om den visas i närheten!

Jacques Doillon är ett namn som borde få varje seriös cinefil att le igenkännande. Chockerande nog tror jag aldrig någon av hans filmer har visats i Sverige. Inte La vie de famille (1985) eller Le jeune Werther (1993) eller ens Ponette (1996). Kännetecknande för Doillon är en förhöjd sensibilitet, inte minst när det gäller skildringar av barn och ungdomar. En film av honom är alltid ett evenemang. Mia Hansen-Love är bara en som har inspirerats av honom. Att hans filmer inte ens når svenska festivaler säger ju en del, men till Budapest hade Le premier venu lyckats ta sig. Det första som slår mig är att den är digitalt fotograferad och inte med den dyraste kvalitén. Det blir för mig en barriär som jag aldrig riktigt lyckas forcera, trots att filmen är fylld av regissörens superba blick för relationer när han följer Camille och Costas ”relation” och några människor omkring dem, med sin egen agenda. Se den eller någon annan Doillonfilm!

Roubollah Hejazis ” Bland molnen” är en perfekt liten debutfilm om den unge Malek som genom at bli betuttad i den äldre Noura hamnar i en verksamhet som han kanske borde undvikit. Inte minst musiken står ut.

Frygtelig lykklig av Henrik Genz är en dansk thriller av något slag med oerhört välkända ingredienser. Jakob är en polis från Köpenhamn som förpassas ut i någon byhåla i närheten av ett träsk. En ominös historia om en ko som födde en kalv med två huvuden, varav ett mänskligt, inleder historien. Väl på plats i byn visar det sig vara ett ställe med många skelett begravda, inte bara i garderober, utan även i nämnda träsk. Liksom i den österrikiska filmen ovan så rör det sig om en film som skapar något fräscht av klichéartade ingredienser. Thrillerelementen blandas med mörk humor. Scopefotot är också superbt. I en mindre roll som hustrumisshandlare hittar vi Kim Bodnia.

Även i vårt östra grannland händer det intressanta saker som rör sig runt ett träsk. Titanicfestivalens bästa foto återfanns i Antti-Jussi Annilas Sauna. Någon har kanske sett hans tidigare Jade warrior (2006) med dess blandning av Kung fu och kalevala. Nu var det alltså dags för hans andra långfilm. Den här gången utspelar sig berättelsen i slutet av 1500-talet när en vapenvila mellan Sverige och Ryssland leder till att en gräns ska förhandlas fram. De två finska bröderna Eerik och Knut ingår i förhandlingsgruppen. Eerik är en krigare som hatar ryssarna och har tillbringat hela sitt liv med att bekämpa dem, medan Knut är den intellektuelle. Resten av handlingen berör bland annat en ung kvinna som Knut försöker skydda mot Eerik och slutligen en by som ligger vid ett träsk med en sauna mitt i vattnet. Jämförelser har gjorts med Tarkovskij och de är inte övermaga. Man tänker på Stalker hur ofta som helst. Den monolitiska saunan i vattnet har fått några att nämna Kubricks namn och tematiskt finns det klara likheter. Fotot är vackert på ett långt ifrån insmickrande sätt och grått är den huvudsakliga färgskalan. Hade det här varit på den tiden när det fanns filmkritik i det här landet hade någon sagt något i stil med ” Ett verk som kräver mycket av åskådaren men också ger mycket tillbaka”, fast den tiden är ju sedan länge förbi.

Det var ingen brist på franska filmer som sagt. Förutom de redan nämnda såg jag två till den sista kvällen i stan. Cédric Anger följer Mia Hansen Love och många andra som tar steget från skribent på Cahiers du cinéma till att regissera. Le Tueur är en hyllning till Melville och en relativt lyckad sådan. Med pålitliga skådisar som Grégoire Colin och Gilbert Melki så är man redan en god bit på väg. Har man dessutom Caroline Champetier bakom kameran så är nämnda väg spikrak. Colin var närvarande och hade en hel del intressant att säga. I filmen spelar han en man som får i uppdrag att döda en affärsman, utan att veta vem uppdragsgivaren är. Han lär känna affärsmannen på ett tidigt stadium och saker utvecklar sig därifrån. Jag skulle ljuga om jag påstår att filmen bryter ny mark i filmhistorien men den var extremt njutbar att se, inte minst för en cinefil. Självklart är inte Anger någon novis utan har skrivit några manus. Dels till Werner Schroeters lätt galna Deux (2002) men framför allt till Xavier Beauvois Selon Matthieu (2000) och Le petit Lieutenant.(2005) Den sistnämnda gick i Sverige under den vansinniga titeln ”Ung snut” Till och med Skona ingen djävel hade varit bättre. Beauvois som för övigt har en roll i filmen är en annan skandalöst okänd regissör. SFI tog faktiskt in hans formidabla debut Nord (1991) för en massa år sedan, men sedan har det varit alltför tyst runt honom.

Jean-Xavier de Lestrade var ett okänt namn för mig. Förmodligen berodde det på att han bara gjort dokumentärer före Sur ta joue ennemie som blev min sista film i Budapest. I det här fallet var regissören närvarande och pratade initierat om dokumentärer kontra fiktion, på min fråga och även om skuld och försoning. Handlingen kretsar runt en man som kommer ut efter en fängelsevistelse på 13 år. Mer bör egentligen inte förtäljas om denna djupt gripande och imponerande film.
Lägger man dessutom till den belgiska Ou est la main de l’homme sans tete som var en helt ok thriller, så är det svårt att inte bli imponerad av den här festivalen. Då bör det också tilläggas att en av deras huvudsektioner i år var Anime som jag naturligtvis ignorerade, men där det, enligt folk jag pratade med också fanns en rad bra filmer.

SÅÅÅ…….det tog långt tid bara att ens komma till Parisresan och Cannesfilmerna. Här fanns det såklart anledning till oro. Hur mår filmkonsten egentligen? När det verkar Coeurt för Resnais och klockan Klimtar för Ruiz, vad finns då kvar? Sidoserierna hade inte riktigt så stora namn i år som tidigare så det var med en viss osäkerhet man kastade sig över programmet. Jag inledde lite lugnt med en film från tävlingssektionen. Johnnie To’s Vengeance som är en fransk samproduktion med Johnny Hallyday i en av huvudrollerna. Jag ska inte orda så mycket om denna lite vimsiga film som oscillerar mellan komedi och action, mer än att konstatera att den franska produktionen inte har tvingat To till några stilbyten Några sekvenser står ut som en shootout under fullmåne och prepositionen är vald med omsorg. I en intervju med Cahiers ser han filmen som den avslutande i en trilogi med The mission (1999) och Exiled(2006) som föregångare.

Ajami är en debutfilm av en israel och en palestinier som fick ett hedersomnämnande av Caméra d’or-juryn vilket väl närmast kan ses som en andraplats när det gäller utmärkelsen bästa debutfilm. Vann gjorde den av mig bojkottade Samson and Delilah Tyvärr var jag väldigt trött när jag såg Ajami och den har en relativt komplicerad narrativ som jag ibland slumrade ifrån. Min känsla var ändå att filmen var väldigt bra och jag förbannade mig själv som hade strulat till programmet för mig själv, vilket gjorde att jag såg den i ett mindre piggt stadium. Nåväl ibland går annat före film. Det är den hemska sanningen.

Grekiska filmer ser jag inte så ofta. Kynodontas vann priset för bästa film i Un certain regard. En familj med tre barn runt 15-20 bor i ett hus omringad av höga murar. Föräldrarna har aldrig låtit barnen gå utanför trädgården. De styr barnens liv fullständigt enda ner till ordens betydelse. Barnen får lära sig att vapen i själva verket är vackra fåglar osv. För att ytterligare minska ungdomarnas nyfikenhet så har man diktat upp en historia om en äldre bror som gick utanför muren för att omedelbart dö. Pappan jobbar på en fabrik och ibland tar han med sig en kvinnlig anställd hem för att sonen ska få sex. Det är den enda främlingen som tillåts innanför murarna.
Metaforerna känns inte subtila. Vare sig man kommer att tänka på curlingföräldrar eller samhällen som genom åren har försökt skydda sina invånare från störande orena inslag. Inte bara diktaturer utan även ett land som Sverige som länge har sett sig som lycksalighetens halvö. Det hela filmas med en stationär kamera, med distinkt beskurna bilder. Jag kommer att tänka på Haneke trots den relativt grälla färgskalan. Intrigen minner mycket om Ripsteins klassiker El castillo de la pureza (1973) En film som varmt rekommenderas förresten, liksom många av den regissören.
Här är vi otäckt nära den ”festivalestetik” som jag har nämnt flera år i rad nu och som allt mer börjar kännas som ett globalt recept på uppmärksamhet på festivaler. Det gäller de redan nämnda stationära inställningarna och intrigens brist på egentlig narrativ. Filmen är redan klar för Stockholm filmfestival så se den då.

Mia Hansen-Love minns den minnesgode läsaren från debuten Tout est pardonné. (2007) En mindre minnesgod läsare minns kanske i alla fall att jag nämnde henne ovan som en av dem som Doillon inspirerat. Nu var hon i Cannes igen med sin andra film Le père de mes enfants. Den är inspirerad av filmproducenten Humbert Balsam som ju tog livet av sig när det visade sig att hans bolag var ohjälpligt skuldsatt. Det var en av faktorerna som försenade A Londoni férfi. Jag vet inte så mycket om Balsams privatliv så det är svårt att uppskatta hur mycket filmen bygger på hans liv. Liksom debuten kännetecknas filmen av sin konstruktion och kvalitén i manuset. Återigen har vi en tydlig diptyk, men den här gången blir man orolig över hur regissören ska handskas med övergången, då delningen sker vid en extremt dramatisk höjdpunkt, om än behandlad med skicklighet och finess. Första halvan av filmen skildrar producenten Grégoires försök att balansera familjeliv med fru och tre barn, med rollen som producent av auteurfilmer. Det står tidigt klart att han har problem inte bara med att han tycks jobba konstant, utan även med finansieringen av projekten. Vissa slitningar uppstår inom familjen men skildringen slår aldrig över i något dramatiskt skrikande eller demoniseringar av den ena eller andra sidan (man vågar inte tänka på hur det sett ut och framförallt låtit om det varit en svensk film. Tänk Persbrandt som producenten och Helena Bergström som frun! ) utan känns realistisk och stark.
När filmen så skiftar fokus drar den iväg åt lite oväntade håll. Bland annat när det gäller den äldsta dottern. Barnen är som så ofta i fransk film perfekta. Fotot är på sina ställen lite för vackert. Inte minst en del Parisvyer i början och slutet. Tyvärr visades filmen i Un certain regard, vilket innebär att regissörerna så gott som aldrig är närvarande. Det hade varit intressant att höra henne belysa en del saker. Trots hennes frånvaro fick filmen en lång applåd efteråt, vilket är extremt ovanligt. Jag tror aldrig jag har varit med om det i Paris. Själv var jag inte lika exalterad, även om det helt klart är en väldigt bra film. Att jag kom att tänka på Sverige beror på en lite underlig sekvens i andra halvan när frun åker till Sverige för att övervaka det temperamentsfulla geniet Stig Jansson. En passage av filmen som tydligen spelades in i Skåne.
Bong Joon-Ho var tillbaka efter megasuccén Gwoemul (The Host 2006) med Madeo (Mother) som är en film som mer påminner om Memories of murder (2003) än the Host. Jag skriver ingenting om den utan nöjer mig med att uppmana alla att se den.

En ny film av Pedro Costa borde ju vara ett evenemang. Ne change rien är en dokumentär, även om begreppet är mer flytande när det gäller Costa än annars. Det är en skildring av skådespelerskan Jeanne Balibars försök att även bli en sångerska. Vi får följa med på repetitioner av hennes kommande skiva, samt se en del konsertklipp. Balibar är som bekant inte en aktris som jag uppskattar särskilt mycket. Hon var närvarande vid visningen, vilket även Costa skulle ha varit, och jag blev förvånad över hur snygg hon är. Det är inte vanligt med stjärnor som ser bättre ut i verkligheten än på film, men här var det ett faktum. I Costas oeuvre ligger Ne change rien närmast Ou git votre sourire enfoui (2001) Det lilla mästerverket om Straub/Huillet, men det här var bra mycket tråkigare, trots att det svartvita fotot som vanligt var superbt.

Odete var en av höjdpunkterna 2005. Joao Pedro Rodrigues återfanns nu i Un certain regard med Morror como um homem (Dö som en man) En lång och formellt spretande film som har ett antal intressanta grepp och någonstans är en gripande handling begravd, men den här gången känns det som att Rodrigues kunde ha hållit igen med infallen en smula. Det ska påpekas att flera recensenter, inte minst i Frankrike tokhyllade filmen. Jag kanske återigen var en smula trött också. (Har kvinnor inget annat för sig än att förstöra filmupplevelser? )

Dags för en film utanför Cannesfestivalen och den första på engelska. Regissören är dock fransk, nämligen Bertrand Tavernier, en av de ledande exponenterna för ”Cinéma de papa” d.v.s den mer realistiskt konventionella stilen som inte har något som helst med Nouvelle vague att göra. Det är förstås inte första gången Tavernier gör film på engelska. Man minns verk som den mystiska Death watch 1980 om en slags dokusåpa avant la lettre och ’Round midnight (1986) och Dirk Bogardes sista film Daddy nostalgie (1990) Tavernier tillhör alltså Positif-sidan där han flera gånger har skrivit och där alla hans filmer alltid bemöts med respekt och får stort utrymme. I Cahiers brukar regissörens verk å andra sidan få ett mer grinigt kortfattat bemötande. Det finns nästan alltid betydande kvalitéer i Taverniers filmer ända sedan debuten med Simenonfilmatiseringen L’horloger de Saint-Paul (1974) över de i Sverige visade Une semaine de vacances (1980) och Un dimanche a la campagne (1984). Den senare med en glimrande Sabine Azéma i huvudrollen. Han är också extremt mångsidig genremässigt och hans verk spänner från intima dramer via polisfilmer och futuristiska historier till kostymfilmer Samtidigt finns det något konventionellt över hans stil och inte sällan känns det som att filmerna låter mycket mer intressanta när man ser deras synopsis, än vad de blir på duken inte minst i Deathwatch. Ibland bränner det oväntat till som i den mörka L627 (1992) som skildrar polisen på ett ovanligt vardagligt sätt i kampen mot droger. Det är för mig den absoluta höjdpunkten i Taverniers produktion
Den här gången är det en noir-artad historia som utspelar sig i Lousiana. Tommy Lee Jones spelar Dave Robicheaux som är en detektiv som James Lee Burke skrivit ett antal böcker om. En ung kvinna mördas samtidigt som det pågår en filminspelning med en rad celebriteter i grannskapet. En av dem hittar kvarlevorna av en man som dödades för flera decennier sedan. Hör det hela ihop? Om man kommer att tänka på Lone star (1996) är man förlåten, inte minst med tanke på att John Sayles själv dyker upp i en roll i filmen. Återigen hamnar jag i den lite märkliga sitsen att en film som inte tillhör de som jag åkt för att se blir en av de filmer jag gillar allra mest. Allt från sättet att behandla mordgåtorna till spelet från en rad birollsinnehavare (Mary Steenburgen, Ned Beatty ja t.o.m John Goodman!) och Bruno de Keyzers vidunderliga, men ändå inte alltför kosmetiska foto gör den här filmen till en ren njutning. Något att rekommendera till alla. Härligt tänker du: Den här filmen är ju redan utgiven på dvd i Sverige. Bara att rusa ut och haffa den. Think again bitch!  Filmen kantades av problem under produktionen och det sägs att regissören och Tommy Lee Jones inte alls kom överrens. Slutligen tog bolaget filmen och lade den på hyllan under en längre tid för att slutligen klippa om den och släppa den direkt på dvd. Denna version som är den enda som kom ut i USA är inte bara omklippt utan 12 minuter kortare och lär vara hemsk. Det verkar också vara den version som släpps på hembioformat runt om i världen tyvärr. Man får hoppas att Frankrike (som alltså visade originalet liksom andra europeiska länder) kommer att rätta till det hela för den här filmen vill jag se igen.

Det gäller också för Lucretia Martels tredje film La mujer sin cabeza (2008) som tävlade på förra årets Cannesfestival, utan att vinna några priser förstås, men den fick även ett relativt kyligt mottagande. Det är ingen enkel film att ta till sig och är inte heller så lik hennes föregående två filmer, som i och för sig var rätt olika sinsemellan också. Intrigmässigt har vi en inledning som påminner om Ceylans senaste. Véronica är på väg hem från en fest på landsbygden en sen kväll. Medan hon kör bil får hon ett samtal. Plötsligt känner hon att bilen träffar något. Hon stannar en bit fram och ser något ligga på vägen. Är det en hund? En människa rentav? Efter ett tag fortsätter hon hem. Mer ska inte avslöjas av den här subtila och lätt hypnotiska filmen, som emellertid av många bara setts som osammanhängande och tråkig. Själv kan jag bara beklaga de som inte blir fascinerade av den filmiska väv som Martel tillsammans med sin fotograf Bárbara Álvez skapar för det här är också en film att se och se om. Liksom La nina santa (2004) så är filmen producerad av Almodovars bolag El Deseo så då bidrar han i alla fall till filmkosten på något sätt.

Belgiens bidrag i Quinzaine i år bestod av Felix van Groeningen De helaasheid der dingen. Helasheid är en neologism. På svenska skulle den kunna kallas ” Sakernas skithet” eller något annat ord som inte finns än. Dess festivaltitel verkar bli The Misfortunates. Att säga att den trettonårige Gunther bor i en dysfunktionell familj vore som att kalla Colin Nutleys Angel för en katastrof, alltså ett understatement av Guds nåde. Han bor med sin pappa och dennes tre bröder som av brist på pengar i sin tur har flyttat tillbaka till sin mamma, om de nu ens har haft egna hem någon gång. Bröderna super konstant och första halvan av filmen är en orgie i dålig smak. Gunther har på något sätt vant sig och för honom är det normalt att på morgonen först torka bort spyor från faderns ansikte, sedan sjukanmäla honom till hans jobb, innan han själv går till skolan. Första halvan av filmen behandlas som någon slags komedi, med väldigt låg humor som frambringar många skratt från publiken. Filmen använder sig även av ytterligare ett tidsplan när Gunther är ungefär dubbelt så gammal och ser tillbaka på sin barndom. Nutleys film är ju något som måste ses för det måste vara den bästa ofrivilliga komedi som gjorts, med fler replikskiften från helvetet än någon annan film jag sett. Hur nödvändig van Groeningens film är vet jag inte. Den luktar, eller snarare stinker kultfilm lång väg och den har en sällsam styrka i att den inte väjer för det äckliga hos familjen samtidigt som det finns någon slags kärlek inom den hur skruvad den än är. Det sistnämnda gör att det ändå är en konflikt för Gunther att ta sig därifrån. Filmen blir aldrig gråtmild och även om jag störs rätt mycket av den burdusa humorn så finns här ändå en slags ärlighet i berättandet. Filmens foto är kongenialt med temat och lika diskret som de bullrande bröderna. Regissören pratade efter filmen och blev bara svarslös när en kvinna som växt upp i en alkoholistfamilj sade att hon inte hade haft ett dugg roligt och att det inte fanns något att skratta åt i ämnet.

Francis Ford Coppola är inte precis främmande för Cannesfestivalen där hans filmer tävlat och vunnit otaliga gånger. På senaste tiden har han mest ägnat sig åt sin vinproduktion och när han 2007 regisserade Youth without youth i Rumänien så var det hans första film på tio år. När nu det senaste alstret Tetro var redo för visning så var det lite oväntat i Quinzaine den hamnade och inte i tävlingssektionen. Coppola påstås ha sagt att det passar den indieartade filmen perfekt. Bennie och Tetro är bröder. Bennie är 17 år gammal medan Tetro, som lämnat USA till förmån för att leva bohemliv i Argentina, är betydligt äldre. I bakgrunden finns också den dominanta fadern Carlo Tetrocini, i Klaus Maria Brandauers bombastiska gestalt. Vincent Gallo som Tetro tar i rätt rejält han också. Överhuvudtaget arbetar Coppola med en blandning av det intima och det närmast operaartade. Inte minst i ett antal sekvenser med referenser till Powell/ Pressburger som utgör filmens få färgavsnitt, i den annars superbt monokroma paletten. Youth without youth var ju en veritabel fest för ögat och det får man nog säga att Tetro också är. Temat med bröder känns igen från Rumble fish (1983) som också var en svartvit film med färginslag. Mitt intresse för Coppola är rätt begränsat, bortsett från The conversation (1974) fast det finns mycket att tycka om i den här filmen även om man är avvaktande inför själva historien.

Xavier Dolan är en yngling från Canada som med sin debutfilm J’ai tué ma mère rakade hem tre av priserna som delas ut i Quinzaine. Den var på förhand omtalad och den låg sent på tisdagskvällen där de mest omtalade kultfilmerna har haft en tendens att hamna de senaste åren. Tarnation som jag skrev om 2003 är bara ett exempel och är en film som flera valt att jämföra Dolans film med. Något som gjorde mig en smula skeptisk, för att inte säga direkt avogt inställd. Dolan var 19 när han skrev regisserade och spelade huvudrollen i filmen om den 16åriga Hubert som lever med sin mamma som han avskyr. Han stör sig på hennes brist på bildning och hennes dåliga smak. Inte sällan grälar de i form av hysteriskt skrikande. De Hubert umgås med är en lärarinna samt pojkvännen Antonin. Även om han inte är lika hänsynslöst elak mot dem som mot sin mor så beter han sig inte särskilt trevligt mot dem heller. Emotionellt känns filmen nästan otäckt trovärdig med beteende som skulle kunnats förklaras med hjälp av Henri Laborits råttor i Mon oncle d’Amerique (1980) Mamman framstår inte som särskilt trevlig heller och regissören gör inget försök att väga upp det hela utan han når tvärtom en jämvikt genom att ta ut känslorna hela vägen. Istället för att han skapar falska saker som ska göra rollfigurerna mer älskansvärda så märker man som åskådare att man börjar känna för karaktärerna just för att deras sämsta drag exponeras så klart. Det är oerhört moget och skickligt genomfört och jag kan inte annat än att rekommendera ett besök på Stockholms Filmfestival där filmen visas. Det finns också en rad filmiska grepp som i fel händer skulle kännas studentikosa men här fungerar tämligen väl.
SLUT PÅ DEL 1 PAUSMUSIK

Advertisements

Filmer från Cannesfestivalen 2005

Paris                Cannes                                 2005

Jag vet än mindre än förra året vilken gång i ordningen som jag besöker Paris efter Cannesfestivalen. För nytillkomna läsare kan jag ju upprepa att det omedelbara skälet att uppsöka Paris då, är att samtliga filmer som visats i festivalens sidoserier nu kan ses under några intensiva dagar. Samtidigt har även några av tävlingsfilmerna hunnit få premiär. I Paris har man ju även tillgång till stans hela filmutbud med klassiker och allt.

Den här gången visar det sig att jag gjort en missbedömning, eller snarare att ett nytt moment inträtt som jag inte visste om. En av landets bättre kulturella tidskrifter Les Inrockutibles hade valt ut sina tio favoriter på festivalen och visade dem på en biograf i Paris dagen innan jag kom. Hade jag varit där då hade jag kunnat se såväl Hong Sang Soos Conte de cinéma som Hou Hsio Hsiens nya film The best of our times. Nu får jag vänta ett bra tag på de filmerna och jag grämer mig allra mest över Hongs film som inte verkar komma på dvd på ett bra tag i Sydkorea heller.

Jag slänger mig över Pariscope för att se hur biorepertoaren ser ut nu när Cinemateket har stängt inför flytten till  Bercykomplexet i September. Det finns retrospektiver av Fassbinder, Lubitsch, Pasolini, tjeckiskt 60-tal, Jarmusch, Michel Simon, Von Sternberg, Visconti, Truffaut, Bogart och en del annat.  Dagen därpå inleder jag med en tävlingsfilm som faktiskt var öppningsfilmen i tävlingen: Lemming av Dominik Moll. Regissören är född i Tyskland men gick på filmskolan i Paris och slog igenom stort med sin briljanta debut Harry Un ami qui vous veut du bien (Harry en vän som vill dig väl) Lemming är faktiskt bara hans andra film flera år efter debuten. Den skildrar ett par som nyligen flyttat till en liten stad. Bénédicte är arbetslös medan Alain utvecklar nya uppfinningar för ett dataföretag. Hans senaste invention är en flygande webkamera. Paret bjuder in Alains chef med fru på middag.

Gästerna kommer sent och frun har svarta glasögon på sig fast det är mörkt. Hon börjar snabbt uppträda mycket märkligt och paret går innan huvudrätten hunnit serveras. Ett lätt chockat värdpar kan bara konstatera faktum. Samtidigt är det något problem i rören under diskbänken. Alain undersöker det hela och hittar titelns lämmel i röret. Ett djur som bara finns i Nordeuropa. Dagen efter söker chefens fru upp Alain och säger att chefen försökt döda henne vid ett tidigare tillfälle. Samtidigt försöker hon förföra Alain. Därifrån tätnar intrigen in i ett psykologiskt drama som senare utvecklas till något annat.

Precis som i Harry-filmen så är ljudbandet oerhört genomarbetat och då inte bara i de mer spänningsladdade scenerna. Musiken håller också tämligen hög klass liksom fotot, även om jag hade hoppats på att den flygande webkameran skulle utnyttjats mer i filmteoretiskt syfte också. Laurent Lucas spelar återigen huvudrollen som inte är helt olik den roll han hade i den förra filmen. Charlotte Gainsbourg är perfekt som Bénédicte liksom André Dussolier som chefen. Däremot är Charlotte Rampling ovanligt blek i rollen som Alice. Det kan delvis förklaras av rollfiguren men inte enbart. Ändå är filmen tämligen stark och konsekvent och behåller greppet under hela tiden man ser den. Hur djupa spår den sätter efteråt ska jag låta vara osagt.

Bara en dåre skulle förneka att Portugal är det överlägset bästa filmlandet sedan 15 år tillbaka. Äntligen var det dags för mig att se den nya filmen av en av mina absoluta favoritregissörer – Den unge Manoel de Oliveira (född 1908) Den nya filmen Quinto empeiro (Femte imperiet) behandlar kung Sebastien som med klart storhetsvansinne kämpade slaget om de tre konungarna 1578 i syfte att göra Portugal till en stormakt. Det är inte första gången som Oliveira granskar Portugals historia och dess koloniala förflutna. Allra tydligast gjorde han det i filmen NON från 1990. I motsats till den filmen förekommer här inga skildringar av slag utan hela filmen utspelar sig i kungens palats innan har ger sig ut i strid. Filmen börjar magiskt med långa scener i mörker där man nätt och jämt kan urskilja deltagarna i dialogen. Den fortsätter något mer statiskt men Oliviera har ändå filmen i sin hand från början till slut. Det är ingen av hans bättre filmer men hans exakta bildspråk, sublimt fångat av fotografen Sabine Lancelin, i kombination med en intelligent diskurs med förgreningar i vår tid (För Oliveira är Sebastiens dröm om ett Stor-Portugal att jämföra med dagens dröm om ett enat Europa.) gör ändå en tämligen pratig film till en upplevelse. Jag ser fram mot nästa film, men börjar undra om de definitiva mästerverkens tid är förbi för den 97-årige regissören. Då syftar jag på filmer som Francisca eller Vale Abrahao som fortfarande chockar varje gång jag ser om dem. Förra året släpptes i Portugal en dvd-box med samtliga verk av hans landsman Joao Cesar Monteiro. Ett givet köp, men en utgåva av Manoel de Oliveiras filmer skulle vara den bästa dvdutgåvan någonsin.

Ingen annan än en vanvettig människa skulle förneka att Sydkorea är det överlägset bästa filmlandet sedan 10 år tillbaka. I årets festival så tävlade den tidigare nämnda Hongfilmen även om den ignorerades av den anglosaxiska pressen. Ett steg uppåt från de sågningar han erhöll för förra årets mästerverk Kvinnan är mannens framtid I sidoserierna figurerade tre koreanska filmer: Kim ki Duk’s tolfte film Bågen hoppade jag faktiskt över. Däremot såg jag hans föregående fiilm 3-Iron som gick på stan. Efter Samaria kommer nu en bättre film . Den enkla historien om en man som bryter sig in hos olika människor och bor där ett tag innan han drar vidare till nästa hus, präglas av ett ovanligt genomtänkt manus som faktiskt är både logiskt och oväntat, samtidigt som fotot är underskönt även om Kim den här gången mest skildrar en urban miljö.

I den kanske bästa sidoserien Quinzaine des réalisteurs (känd som Directors fortnight för de som inte pratar franska) återfanns två koreanska filmer varav den ena har väckt stor uppmärksamhet i hemlandet i år. Det rör sig om Im Sang Soos The President’s last bang som skildrar mordet på den diktatoriska presidenten Park Chung-Hee 1979. Fakta i fallet är välkända för alla sydkoreaner: Den 26:e Oktober 1979 sköts presidenten till döds av chefen för koreanska säkerhetstjänsten Kim Jae-gyu. Den sistnämnde var i konflikt med chefen för presidentens stab. Efter en tids kaos så fångades Kim och hans medbrottslingar in och samtliga dömdes. Det dröjde inte länge förrän en ny lika diktatorisk president fanns vid makten.

Filmen har haft problem med censuren i Sydkorea, närmare bestämt med de dokumentära sekvenser som inleder och avslutar filmen. I början visas de demonstrationer i Pusan som brutalt slogs ner innan filmen tar sin början. På slutet visas dokumentära bilder från Parks begravning. Censuren beordrade att scenerna skulle tas bort på grund av ”Risk för förvirring mellan sanning och fiktion” Censurutlåtanden har inte blivit ett spår intelligentare med åren!

Förbjudet gäller samtliga kopior, även för utländskt bruk. Sålunda inleddes och avslutades den kopia jag såg med mörker till musik.

Im sang Soos förra film var den superba men kontroversiella A good lawyer’s wife där Moon So-ri firade stora triumfer i titelrollen. Liksom i den filmen växlar Im mellan svart komedi och allvar. Mycket av det som händer känns tämligen otroligt men följer tydligen historien tämligen väl. En av de saker som skakat om mest är skildringen av Park som anhängare av japansk kultur. Natten han mördades hade han något slags party med kvinnor som sjunger enkas (japanska sånger) för honom. Han hade även en faiblesse för att prata de forna kolonisatörernas språk. En mycket öm punkt i Sydkorea. Någon har jämfört filmen med hur en filmatisering av George Bush skulle se ut om den fokuserade på hans drickande och vilda liv i unga år. Presidenten framstår som en rumlare som gillar partys med mycket sprit och unga kvinnor. De enda överlevande är de två ”sångerskorna” men de har alltid vägrat tala om vad som hände den här kvällen, trots att de släpptes på ett tidigt stadium. En film som det inte borde vara helt omöjligt att se på någon svensk festival. Stockholm visade ju Ims förra film.

Den andra koreanska filmen var Crying fist med Choi Min-Sik i rollen som en avdankad boxare som försörjer sig genom att vara levande slagpåse åt folk på ett torg i stan. Parallellt får vi följa en ung boxares väg till toppen. De två narrativa trådarna förenar sig mot slutet i en boxningsmatch som påminner om den i slutet av Fat city. Filmens regissör Seung-wan Ryoo blev kritikernas älskling för några år sedan med sin debut Die bad. Trots den filmens konstnärliga touch hävdade regissören envetet att han innerst inne var en genreregissör. Den efterföljande ”kvinnliga buddy-movien” No blood no tears visade delvis vad han menade, men var ändå intressant. Dessutom är ju gränslinjen mellan genrefilm och annan film som bekant mer flytande i Korea än någon annanstans. (Ni som var med minns säkert mitt resonemang om genre-bending) Den nya filmen har många kvalitéer inte minst i fotot och regissörens bror Seung-beom Ryu i rollen som den yngre boxaren. Ändå är det svårt att komma ifrån att det här är en tämligen ordinär film med allt för många sentimentala drag. Visserligen finns det vissa tendenser som strävar mot det, inte minst i den avslutande fighten, men jag var ändå bara lagom begeistrad.

Ingen seriös person skulle väl ifrågasätta den franska filmens överlägsenhet, inte bara de senaste åren. Brigitte Rouan är en aktris som kanske är mest känd från Agnieszka Hollands drama Olivier, Olivier , men hon har även gjort en rad andra starka roller. Hon regisserar också med ojämna mellanrum. Outremer som utspelar sig i Algeriet kom 1990. Sex år senare spelade hon åter en av huvudrollerna i Post coitum animal triste som skildrar en medelålders förläggares affär med en yngre man. Nu är hon tillbaka med Travaux (Arbete) , men nöjer sig den här gången med att hålla sig bakom kameran. Carole Boquet (Ja Bond-bruden() spelar en advokat som ägnar sig åt invandrares rättigheter. Hon förefaller oövervinnelig i rätten, vilket skildras i en dråplig fantasiscen där hon bokstavligen får domaren att spinna som en katt. Hon behöver renovera lägenheten och anlitar en colombian och hans kumpaner. Det hela avlöper förstås inte så väl utan kaos uppstår, men inte alltid på det trista förutsägbara sättet som brukar vara fallet i sådana här filmer. Blandningen…förlåt mixen fungerar oväntat bra mellan skämt och allvar och ofta finns båda i samma scen. Carole Boquet som har gjort sig känd för tämligen svala rollgestaltningar är perfekt som den socialt engagerade advokaten. Även invandrarna lyckas undvika de vanligaste klichéerna (eller Kusturicariseringen som den filmteoretiska termen lyder 🙂 Det mest tragiska med den här filmen är att det blev producenten Humbert Balsams sista. Balsam kunde ses som skådis i er favoritfilm Lancelot du lac, men har de senaste åren varit känd som en av de mest framstående och ihärdiga försvararna för filmkonsten. Hans självmord i Februari har redan fått till följd att Béla Tarrs nya film The man from London, som skulle ha premiärsatts i Cannes, har blivit uppskjuten på obestämd tid.

Shinji Aoyama är väl mest känd för Eureka som Folkets bio otroligt nog importerade för några år sedan. Hans senaste verk med titeln Eli Eli lema sabatchani är inte så lätt att sätta fingret på. Titeln är helt enkelt Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig. Intrigen om ett virus som sprids via bilder och får folk att ta livet av sig, känns underordnad gentemot bilderna och framför allt ljudet. Vi får följa något slags band vars musik är lätt kakofonisk och möjligen kan vara ett bot mot viruset. I efterhand är jag osäker på om det jag beskriver är intrigen eller mina egna teoretiska reflektioner om relationen mellan bild och ljud. Bilden som smittspridare och ljudet som en helande kraft. På ljudbandet samsas oväsen och musik och tal utan hierarkisk uppdelning Kontaminering som utryck, men för vad, och vad innebär det att smitta det som man försöker ta tempen på? Jag tänkte ofta på Godard (inte bara sonimage) och i efterhand också på en nyckelscen i Gus van Sants Last days.

Den sistnämnda var ännu en av de tävlingsfilmer som hunnit gå upp på repertoaren, och med den fullbordas någon slags trilogi som man skulle sagt på sextiotalet, och som en del fortfarande säger. Att filmen, som är inspirerad av Kurt Cobains sista dagar, inte är någon biopic är uppenbart, lika lite som Elephant var en skildring av händelserna i Columbine. Vad är det vi har istället? Jag är inte säker, eller rättare sagt så känns det inte nödvändigt att beskriva det. Filmen är på flera sätt binär. Mycket hänger ihop i par eller anspelar på händelser som händer eller ska hända två gånger. Vid några tillfällen återanvänder sig Van Sant av tekniken att visa en händelse ur två synvinklar. Ytterligare en dubblering som egentligen inte har något narrativt syfte, då ingen ny information framkommer. Man får den lätt hallucinatoriska känslan av att se en nyinspelning av en film som inte är gjord än. Filmen lär väl gå upp i Sverige trots frånvaron av priser, så jag överlämnar det till er att själva få era egna intryck av denna film som är det bästa som Gus Van Sant gjort.

Niki Karimi är en persisk skådespelerska som säger att hon nu lagt agerandet på hyllan till förmån för regisserandet. I hennes regidebut Yek shab (En natt) kommer en ung kvinna hem bara för att bli ivägkörd av sin mamma som stämt träff med sin älskare. Kvinnan går ut i skymningen och under kvällens lopp blir hon upplockad av tre olika män med olika agendor.

Den förste åker omkring letandes efter ett sexuellt äventyr. Den andre mannen är läkare. Den tredje säger inte mycket till att börja med. Det är förvånande att det här är en regidebut, för den är extremt stilsäker. Inte bara det: manuset är stringent, fotot perfekt och kvinnan som agerar vittne snarare än domare har helt rätt hållning till sin roll. Ett smärre mästerverk och ännu en intressant sida av den iranska filmen.

Så till festivalens enda ungerska inslag. Kornél Mondruczo blev känd för några år sedan med den ironiskt betitlade Szép napok (vackra dagar) Hans andra långfilm är en slags opera med utgångspunkt i Jeanne d’Arc fast i vår egen tid. Johanna heter filmen och i titelrollen återser jag Orsolya Toth. Hon spelar en narkoman som hamnar på sjukhus, börjar jobba där som sköterska och helar patienterna genom att ha sex med dem. En film som inte alltid hänger ihop narrativt men som är mycket suggestiv med musiken, sången, körerna och inte minst fotot i dova nedtonade färger påminnande om vissa av Kieslowskis filmer (En liten film om döden exempelvis) Ännu en ungersk film att varmt rekommendera. Efteråt var det dags för den årliga ceremonin när vi kastade Herzogfilmer i lägerelden.

Filmer från Singapore ser man inte heller varje dag. Eric Khoo övertygade en del om sin storhet med Twelve storeys för några år sedan, medan vi andra morrade skeptiskt. Den nya filmen Be with me hade emellertid skrivits upp så pass mycket att mitt blödande hjärta beslöt mig för att ge Khoo en ny chans. Det visade sig vara ett i högsta grad korrekt beslut. Helt klart en av festivalens bästa filmer, men vad gör den så bra? Det man kan slå fast är att den aldrig fastnar i de fällor som materialet inbjuder till. Vi har ett antal historier exempelvis en blind och döv kvinna som skriver ner historien om sitt häpnadsväckande liv. En kryddhandlare som lever ett stilla liv med sin fru, två skolflickor som är förälskade i varandra men där den ena så småningom väljer en kille istället. Dessutom en man som påminner om Philip Seymour Hoffmans rollfigur i Happiness. Känslan för rummet (bland annat sättet att filma interiörer) och insikten om att tid och rum ibland kan ta över varandras roller som hos Akerman, i kombination med en lyhördhet för karaktärerna gör filmen både ödmjuk och stark på samma gång. Oviljan att sentimentalisera den ”döv-blinda” kvinnan som haft ett tufft liv på många sätt, är beundransvärd. Hennes historia i sig själv skulle räcka till en film som skulle få korkade kritiker att fumla efter begrepp som ”gripande” och ”skakande” är ännu en påminnelse om att starka händelser inte behöver dramatiseras för att uppnå en stark effekt. I den här filmen är hon dessutom bara ett stråk i en rik väv. Sublimt, och kanske en anledning för mig att se om Twelve storeys.

Jag brukar inte springa benen av mig för att se de amerikanska filmerna då de nästan alltid visas på festivaler i Sverige, eller rent av på repertoaren. När det gällde Lodge Kerrigan så var dock min nyfikenhet alltför stor. Kerrigan har bara regisserat två filmer under en relativt lång tidsrymd, Clean, shaven och Claire Dolan. De två filmerna har dock givit Kerrigan stor respekt i de rätta kretsarna (- inte minst debuten. Det var alltså med tämligen höga förväntningar som jag slog mig ner för att se KEANE. En man irrar omkring på en busstation och frågar folk om de sett hans dotter som har försvunnit. Det framgår snabbt att det var flera månader sedan hon försvann, men mannen går omkring med lappar som om det nyligen hänt. Han ger ett lätt överspänt och febrigt intryck. Något som förstärks av det nerviga fotot som kryper sig nära inpå Keane. Han försöker sätta sig in i förövarens tänkande och skisserar olika tänkbara scenarier om hur det hela gick till. Det faktum att han är så nära att krackelera gör att man som åskådare distanseras och man börjar undra över Keanes tillstånd eller om det hela överhuvudtaget ägt rum. Senare träffar han en kvinna som bor på samma hotell som Keane. Någon slags lös relation uppstår. Kvinnan har en dotter i samma ålder som Keanes.

Om Lodge Kerrigan tidigare har fått kritik för något så är det att filmerna inte riktigt har infriat de löften som inledningen har utlovat. Den här gången tycker jag nog att filmen håller rätt igenom ända in i det thrillerartade slutet. Skildringen av Keane påminner lite om Penn/Nicholsons skildring av Jerry Black I The pledge inte minst med tanke på barnets roll mot slutet. En stark skildring och Damian Lewis. i rollen som Keane är makalöst bra.

Bent Hamer börjar utkristallisera sig som en varannanfilmsregissör som dessutom borde hålla sig hemma i Norge. Hans debuterade med den stillsamt mästerliga Eggs om två gubbar som bor i en stuga ute i den norska förskingringen. Den andra filmen, den i Spanien inspelade En dag på stranden är lätt glömd. Mästerverket Sånger från köket gjorde stor succé i Cannes för några år sedan och vann ett distributionspris, vilket innebar att filmen fick distributionen till 15 länder betald. Nu var Hamer tillbaka med Factotum efter Bukowskis novell eller nåt… Filmen inspelad i USA med Matt Dillon i huvudrollen är väl lite smårolig men förblir ljummen och ointressant. Tillbaka till Norge med dig Bent!!!

Portugal hade två starka filmer med i Quinzaine i år: Den första Alice delar temat med Keane om förlusten av ett barn. En familj förlorar sitt barn och pappan blir besatt av att få tillbaka henne. Han placerar ut videokameror på hustaken i Lissabon, för att senare intensivt stirra på ett antal skärmar samtidigt, i hopp om att hitta någon ledtråd. Under tiden vill hustrun istället gå vidare med deras liv. En tät och som vanligt när det gäller portugisisk film, superbt fotograferad film av debutanten Marco Martins.

Joao Pedro Rodriguez debuterade för tre år sedan med det intensiva bögdramat O fantasma som hyllade av många men det saknades något för att den skulle få en CSOA (Christers seal of approval.) Nu gjorde han ett nytt försök att vinna min gunst med Odete. Två män kysser varandra farväl och en av dem åker iväg i sin bil. När den andra ringer honom hör han en krasch i mobilen. Han springer längs vägen och en bit längre fram har hans älskade dött i en bilolycka. Samtidigt så deklarerar kvinnan i titelrollen inför sin pojkvän att hon vill ha ett barn. Det medför att pojkvännen omedelbart dumpar henne. En dag stöter hon på mannen vars pojkvän dött. De umgås lite och mannen tror, såklart, att hon är älskaren som har återuppstått!

Den gamla vanliga historien alltså ( En premiss som inte borde hålla särskilt länge, men filmen fungerar förvånansvärt väl. Kvinnan som spelar Odete är en fotomodell och har ett begränsat register, men filmen lyckas i flera slående scener skildra starka och motstridiga känslor, och fotot håller portugisisk klass. Det är bara att kapitulera.

Veteranen Ousmane Sembene från Senegal är väl i Sverige mest känd för filmer som Le mandat (Postanvisningen) och Xala (Den impotente bigamisten) Moolade visades på förra årets Cannesfestival och älskades åtminstone av kritiker utanför Frankrike. Jag avhöll mig dock från att se den eftersom jag är skeptisk till Sembenes filmkonst som i mitt tycke alltför ofta lånar sig till förenklingar. Ett års ihålligt hyllande gjorde att jag bestämde mig för att ge filmen en chans. Tyvärr så såg filmen ut exakt som jag förväntat mig. Temat är kvinnlig omskärelse. (Bara termen är ju en skymf mot det lidande som kvinnorna får genomgå) En kvinna i en senegalesisk by har gjort sig känd genom att vägra låta sina barn genomgå proceduren i fråga. Det gör att några skräckslagna barn vänder sig till henne för att få hjälp. Hon utlyser en Moolade, d.v.s en frizon där barnen inte får röras så länge de vistas i den. Samtidigt utspelar sig maktkamper på flera ställen i byn mellan manligt och kvinnligt, mellan gammal och ung där de yngre som har rest utomlands vill modernisera byns livsstil och dess regler. Det är inte svårt att instämma i de idéer filmen presenterar. Det är snarare alltför lätt. Det är inte heller svårt att peka ut scener av slående skönhet, men de känns mest kosmetiska och lätt exotiska, med sikte på en utländsk ”seriös” publik. Folkets bio lär ha importerat filmen (Surprise!!) så ni kan ju döma själva i höst efter att ha läst DN:s hyllningar av filmen.

Carlos Reygadas tillhörde de regissörer som i år uppgraderats till tävlingssektionen, så jag får vackert vänta på att se hans andra film Batalla en el cielo tre år efter den sensationella debuten Japon. Han figurerade dock som producent till den i fransk press oerhört hyllade Sangre. En debutfilm av den 26-årige Amat Escalante, även han hemmahörande i Mexico. Diego jobbar som vakt på ett företag. Ett otroligt monotont jobb som mestadels består av att räkna folk som går förbi honom. Sedan går han hem till sin fru Blanca. De ägnar sig åt två aktiviteter som förefaller ungefär likvärdiga för Diego :att se på tvålopera på TV ätandes junk-food eller ha rutinmässig sex. Blanca verkar få ut betydligt mer av det sistnämnda, och hon har inte bara en stor sexlust, utan är också svartsjuk och blotta tanken på att hennes skalliga skelögde man skulle vara intressant för någon annan gör henne rasande. För publiken framstår det som omöjligt att Dieogo skulle ha någon lust att vara otrogen, eller överhuvudtaget ha några lustar. I stort sett händer ingenting men filmen är väldigt rolig och kontrollerad, och påminner om förra årets favorit Whisky. Jag börjar dock i min beundran någonstans få en malande känsla att jag har sett några sådana här filmer nu. Då händer något; Diegos dotter från ett tidigare äktenskap hör av sig, och filmen tar en helt ny vändning eller gör den det?

En film som börjar som Kaurismäki slutar som Monteiro eller någon annan lätt hädisk regissör. Nyckelordet är lätt, för filmen blir aldrig klumpig eller tungfotad. Reaktionerna bland publiken efteråt är oerhört blandade. En del finner filmen meningslös eller ”festivaltypisk” En nedlåtande term som syftar på att en viss estetik som i sig är intressant, nu har blivit en formel som man kan se i en rad festivalfilmer. Jag har en viss förståelse för invändningarna, och jag tänkte flera gånger på förra årets Los muertos eller andra filmer som synbarligen mest driver omkring för att plötsligt explodera. Själv tycker jag att den typen av festivalfilmer (tropical malady är ett liknande exempel) trots smärre likheter sinsemellan, står för den mest livaktiga utvecklingen av filmkonsten i dag. Det är också oerhört långt från festivalvrak som Haneke, Egoyan och Wenders vars verk bara uppvisar en tom och torr akademisk stil. Alla tre tävlade i år men ingen gjorde något intryck på seriösa kritiker, men Haneke lyckades dupera juryn till det mindre prestigefyllda regipriset. Sangre är en film som absolut ska ses, och man kan bara hoppas att Escalante inte är någon One trick pony.

”Och om jag skulle raka av mig min mustasch?” Frågan ställs av arkitekten Marc till frun Agnès i Emmanuel Carreres filmatisering av hans egen novell La moustache. Agnès svarar att det skulle kännas konstigt eftersom Marc haft den hela sitt vuxna liv. Icke desto mindre beslutar sig Marc för att raka av den. Något han gör i en lång hypnotisk scen som nästan har något rituellt över sig. Agnès gör dock inte sken av att märka någon skillnad. Till slut frågar Marc rätt ut men frun ser oförstående ut. De är bortbjudna till sina bästa vänner, men inte heller de reagerar på Marcs förändring. Väl hemkomna så tappar han fattningen och försöker få Agnès att erkänna att hon uppmanat paret att inte uppmärksamma förändringen. Han tvingar henne att ringa vännerna mitt i natten. De svarar trött att Marc aldrig haft någon mustasch! Agnès säger detsamma och Marc börja nu bli desperat. Vad är det som pågår? Är det en bisarr komplott eller håller han på att bli galen?

En film som börjar med en så stark idé brukar bara ha en väg att färdas – utför. Hur följer man upp en sådan inledning utan att filmen tappar kursen? Emmanuel Carrèrre som skrivit manus till filmer som L’adversaire (Motståndaren) och L’emploi du temps visar klassen. Manuset är genomtänkt till sista sidan och den filmiska stilen är om inte extraordinär så åtminstone funktionell. Att Emanuuelle Devos är perfekt som Agnès förvånar väl ingen men att Vincent Lindon kunde vara så bra var en nyhet för mig. Filmen ackompanjeras av en violinkonsert av Philip Glass. En kompositör vars musik passar bäst som bruksmusik i någon form. La moustache är något så ovanligt som en film som med konventionella medel, men med ingredienser av hög kvalitet ändå sammansmälter i något intressant.

Tiblisi, Tiblisi utspelar sig föga oväntat i nämnda stad. Här skildras en post-sovjetisk tristess. Regissören Levan Zakareisvili gjorde en liknande skildring redan 1992 i filmen Eux Den filmen hade en klart mer urskiljbar intrig än den här, där alkisar, bedragare, och horor korsar varandras vägar. En utmärkande egenskap för filmen är den i positiv mening amoraliska tonen i den. Här finns inga lätt igenkännbara skurkar, utan ett antal individer som gör vad de kan att överleva den hårdhänta förändring som en snabbt uppdykande kapitalism fört med sig.

Även om filmen inte kommer att förändra filmhistorien så bidrar den till det höga kvalitativa snittet på årets festival. Det är kanske det mest frapperande i år, att det i sidosektionerna fanns en rad filmer av hög klass, istället för enstaka (eller tvåstaka!) mästerverk inbäddade bland en rad mediokra filmer. Om det beror på mitt urval eller på den allmänna kvalitén är ju förstås inte självklart. Det verkar ändå som att jag valde bort några riktigt bra filmer som rumänen Cristi Pulus Herr Lazarescus död som krockade med två andra filmer, och möjligen också den iranska filmen Ilot de fer Frånvaron av fixstjärnor från förra året (Godard, Hong och andra) kompenserades alltså av en i övrigt hög standard.

När festivalveckan var över så var det dags att avsluta med en av mina absoluta favoritregissörer Raoul Ruiz, vars nya film Domaine perdu gick upp på repertoaren dagen innan min hemresa. Ruiz är skamligt okänd i Sverige. Det faktum att han i 25 års tid hyllats som en av de djärvaste och mest innovativa filmskaparna i modern tid har inte gjort några intryck vid våra intellektuellt förfrusna breddgrader. Han gjorde ett antal filmer i sitt hemland Chile innan han flydde därifrån vid militärkuppen 1973.Sedan dess har han bott i Paris och mestadels gjort film i Frankrike men även i andra europeiska länder och några få i USA. Ruiz stil kan beskrivas som cerebral. Tillsammans med Resnais, Kubrick, Greenaway och en handfull andra kan man konstatera att det här är filmer för (och om) hjärnan och dess vindlingar. Det innebär inte något torr pedantiskt akademism, utan det är alltid fråga om en lekfull och ifrågasättande hållning till vad som styr intellektet.

Ruiz är extremt beläst vilket känns när man ser hans filmer, men det som känns än mer är hans vanvördiga förhållande till källorna, och hans förmåga att skapa smått galna filmer, ibland av mycket enkla historier. Ett exempel som slår mig är ett underligt fransk-svenskt projekt om isbrytare som gjordes för 15 år sedan ungefär. Tre regissörer skulle göra varsin episod om de svenska isbrytarna Frej och Ymer och medan de två andra regissörerna skapade tämligen ordinära dokumentära episoder, fabulerade Ruiz ihop en berättelse om en man som förvandlats till vatten och därmed lyckas ta sig upp på isbrytaren, bokstavligen vind för våg. Det roliga är att Ruiz medvetet använde material som vi redan sett i de två tidigare episoderna, men nu gav det en radikalt ny mening.

Ruiz är nästan parodiskt produktiv, och ingen vet nog riktigt hur många filmer han gjort. Dels så gör han sina ”ordinära” långfilmer, men även när han får uppdrag att göra dokumentärer eller skol-tv så förvandlar han dem till extraordinära spektakel. Han fick något slags genombrott 1978 med Hypothèse du tableau volé (Hypotes om en stulen målning) En märklig film som ger den nötta klyschan ”Intellektuell thriller” ny mening. Här framträder inte bara Ruiz’ intelligenta lekfullhet utan också början på den barocka stil som skulle komma att utmärka hans senare filmer. En stil full av förvrängningar och perspektivskiften som i filmer som Trois couronnes du matelot (Matrosens tre kronor), Ville des pirates (Piraternas stad) slog ut i full blom. I mitten av 90-talet försökte Ruiz nå en större publik med mer ”normala” filmer med stjärnor som Marcello Mastrioanni och Catherine Deneuve. Ett drag som ledde till en klart större publik utan att alltför mycket av Ruiz originalitet gick förlorad. Det är också från 1995 ungefär som hans filmer finns tillgängliga på dvd. Själv skulle jag hellre ha de äldre filmerna men vad gör man?

Är det någon som får känslan av att jag försöker undvika att behandla den nya filmen?

Det är ingen av höjdpunkterna i Ruiz produktion även om den faktiskt delvis handlar om Chile. Något som hittills varit ganska ovanligt i hans filmer. Historien om Max och hans relation till en flygare utspelar sig under flera år och rör sig tämligen fritt mellan andra världskriget, 50-tal och 70-tal, och är hela tiden intressant, men det är nog inte den Ruizfilm som jag kommer att minnas mest. Som avslutning på en stark festivalvecka fungerade den ändå rätt hyggligt.

Så då var jag äntligen vid slutet. Jag har som vanligt valt bort en del, men upptäcker till min förfäran att texten är otäckt lång. Jag hoppas ändå (måhända fåfängt) att den kan ha varit intressant någonstans.

Amicalement Monsieur Cinéma