För vilken gång i ordningen som jag besöker Paris direkt efter Cannes-festivalen, vet jag inte. Det omedelbara skälet att uppsöka Paris då, är att samtliga filmer som visats i festivalens sidoserier nu kan ses under några intensiva dagar. Samtidigt har även några av tävlingsfilmerna hunnit få premiär i stan. Att man sedan, i motsats till Cannes, dessutom har stans hela filmutbud, med klassiker och nya filmer man inte hunnit se, gör ju inte saken sämre. Då bortser jag från andra uppenbara skäl att besöka staden.
Ce n´est pas une image juste, c´est juste une image [1]
Ovanstående citat kommer från Jean-Luc Godard. Uttalandet fälldes för 35 år sedan. Det bör tolkas mindre som ett utslag av extrem självkritik än en logisk följd av regissörens tänkande. (Ingen utom möjligen publicitetsfolk trodde på Godards uttalande om film som sanningen 24 ggr per sekund) När Notre musique (Vår musik) visas utom tävlan i Cannes är det ingen världshändelse, även om det är en omskakande upplevelse för de som bryr sig. 1996 gjorde Godard en tämligen misslyckad film om Sarajevo, Forever Mozart . Ämnet har dock inte lämnat honom någon ro, och den nya filmen är ett resultat av ett antal besök i denna historiskt plågade stad.
Filmen är uppdelad i tre delar eller ”riken”. Den börjar inte med skärselden utan helvetet: Åtta minuter krigsbilder (fiktion och dokumentärt) blandat med scener ur Hollywoodklassiker hopfogat av Godards mästarhand. En sekvens som kondenserar de idéer som upptagit Godard under den senaste 15-årsperioden; tankar om självkritik, (film)historiens roll, och hur man förhåller sig till den och ändå tar sig framåt. Den långa mittensektionen utspelar sig i Sarajevo, dit Godard var inbjuden för att hålla ett antal föreläsningar. Några av dem förekommer i filmen, exempelvis när han föreläser om hur alla bilder har sin motsats. Något som Godard ofta fysiskt illustrerat genom kopplingen mellan bild och reaktionsbild (Champs-Contrechamps) Här laborerar Godard med idéer rörande judar och palestinier och indianer i USA. Här finns också flera dimensioner dels rörande andra världskriget, gentemot israelernas beteende i dag, men även till tanken att europeisk film i dag är en slags vandrande jude i förhållande till den dominerande amerikanska.
I den sista delen, paradiset, figurerar bland annat en flicka som blev dödad av israeliska soldater som trodde att hon var en själmordsbombare, medan hon bara var en student. Hon når en paradisisk strand som bevakas av amerikanska marinsoldater.
Godards senaste film låter sig lätt inräknas i den essäistiska fasen som hans verk haft de senaste åren. En fas som kombinerar gravallvar och skepticism med undersköna bilder och slående musik (Monk, Komitas Pärt) i syfte att skapa ett andrum för reflektion, i ordets alla bemärkelser. Några rader gör knappast filmen rättvisa. En regelrätt analys skulle också kännas förenklande, och skulle mest bidra till att desavouera upplevelsen. Återstår bara att konstatera att även om inte alla resonemang i verket känns fruktbara så är det en Godard i högform. I och för sig kanske främmande för den som ensidigt förknippar honom med sextitalets alster.
För mig är en bra film något som modifierar mitt sätt att tänka[2]
Jag sveper in på den koreanska restaurangen vid Bastille och ber om ”Un OLDBOY s´il vous plait” Jag får som svar att de inte får servera levande bläckfiskar. Jag konstaterar att djurrättsaktivisterna även hunnit hit. Sydkorea hade tre filmer i Cannes i år, varav två i tävlingssektionen. Om Oldboy kan sägas att den fick ett högst blandat mottagande. Det gäller dock inte Hong Sang-Soo´s Kvinnan är mannens framtid. Med undantag av en handfull franska kritiker så blev filmen kyligt bemött, både under själva visningarna och i recensioner.
Det senare gäller framförallt i anglosaxisk press som genomgående beskrev filmen som amatörmässig. Efter de framgångar Hongs filmer haft i Frankrike på Marin Karmitz biografer (MK2) så var det inte helt ologiskt att Karmitz tog steget att vara medproducent på den nya filmen. Hong har också tidigare studerat i Frankrike och det var där han snappade upp Aragoncitatet som fått ge namn åt den nya filmen. Det är knappast någon feministisk pamflett även om männen som vanligt är snäppet mer patetiska än kvinnorna i Hongs universum.
En tröttsam kritikerklyscha är att ”filmen är skenbart enkel” men om det är någon som den karakteristiken passar in på så är det Hong Sang Soo. Få nutida regissörer har en så genomtänkt estetik, samtidigt som den framförs så synbarligen avslappnat och utan ansträngning. När klumpfötter som Haneke, Noe eller Egoyan anstränger sig för att vara konsekventa i sin estetik så känner man hur svetten lackar och hur deras byxor formligen spricker av ansträngning. Med regissörer som Oliveira, Imamura, och Hong känns det som att se lekfulla proffs i arbete som har genuint roligt, och vars självförtroende gör dem både prestigelösa och avslappnade.
Kvinnan är mannens framtid börjar med att två män träffas, efter att den ena återvänt från en vistelse i USA. De går på en kinakrog och börjar tala om gamla tider. En del oannonserade återblickar följer, och vid enstaka tillfällen vet man inte var och när man befinner sig. De börjar prata om en kvinna de båda kände, och får idén att söka upp henne i den mindre stad där hon nu bor.
Filmen är inte en lika tydlig diptyk som Hongs filmer brukar vara men det finns ändå en hel del repetitioner eller scener som upprepas eller speglar varandra. Ett dråpligt exempel på det är när de båda männen försöker ragga upp servitrisen på kinakrogen. Först försöker den ena, genom att säga att hon borde sitta nakenmodell. Servitrisen avböjer, går till sin chef som bara pratar kinesiska och som vill veta vad samtalet handlade om. Några minuter senare är den andra mannen ensam med servitrisen på andra sidan i bilden. Han försöker också locka henne fast med filmning där nakenscener förekommer. Återigen avböjer servitrisen och återvänder till sin chef som vill veta vad samtalet handlade om!
Likaså förekommer de plågsamma/ roliga sexscenerna i den nya filmen. Här med ett våldtäktsoffer som tror att hon ska bli ”ren” av att ha sex med en annan man. Med förebilder som Rohmer, Cézanne och Ozu är Hongs filmer bland det mest stimulerande man kan hitta i dag. En andra visning av filmen öppnade verket ännu mer, och jag är övertygad om att ytterligare visningar skulle öka min beundran för Hongs nya film ytterligare.
Till min stora glädje så gick Éric Rohmers nya Triple agent kvar på repertoaren och jag bröt av Cannesvisningarna med att se den. Rohmer är ju en av de minst förstådda av de s.k nya-vågen-regissörerna. Han förknippas ofta med relationsdramer där folk pratar konstant. Hans förra film L’anglaise et le duc var emellertid ett historiskt drama som blandade Griffithartade interiörer med digitalt konstruerade exteriörer. Allt i syfte att uppnå en artificiell lätt hallucinatorisk effekt. Den nya filmen utspelar sig runt andra världskriget och handlar om en rysk flykting ur den vita armén som bor i Paris med sin grekiska fru. Det förekommer vilda gissningar vem detta politiska högdjur egentligen jobbar för. Är han spion eller rent av dubbelspion, eller som han själv ironiskt skriker till sin fru trippelspion? När man läste att Rohmers nya alster skulle bli en spionthriller så blev man en smula förvånad. Det är dock inte någon tonvikt på thrillerelementet (förstås) utan snarare på det inre dramat. Det hela bygger på en sann historia (Based on a true story!) där sanningen om mannen är okänd än i dag. Rohmers subtila handlag gör en fascinerande historia än mer intressant. Hans exakta men diskreta mise en scêne är som alltid ytterst njutbar, och vi har här ännu ett exempel på en regissör som har total kontroll över sina uttrycksmedel. Filmen kommer tydligen att visas på Zita i den franska filmklubben den 21:a september.
Tillbaka till Cannes sidoserie ”Quinzaine des réalisateurs” där man hittar den iranska debutfilmen Bitter dream som visade sig vara en ytterst dråplig svart komedi om en dödgrävare som anar en konspiration mot honom. Filmen utmärker sig med en, för iransk film, ovanlig surrealistisk prägel, med drömsekvenser och förebud. Avgjort rekommendabel och ett roligt steg för iransk film.
Poängen med att följa sidoserierna är som sagt att de estetiskt mer intressanta verken förekommer där. På så sätt kan man ofta följa en regissör under många år. Det som kan ruinera det hela är om en regissör blir så uppmärksammad att vederbörande flyttas upp till tävlingssektionen. I år var jag orolig att det skulle hända med någon av alla de argentinska regissörer som utmärkt sig under senare år. Mina farhågor besannades: Lucretia Martel vars debutfilm La Cienaga skakade världen för några år sedan, var nu aktuell med sin andra film La Nina santa, men på grund av succén med debuten så var den nya filmen producerad av Almodovars bolag El Deseo, vilket i sin tur innebar att filmen visade inom tävlan. Jag får alltså vackert vänta på hennes film till i höst.
Hennes landsman Lisandro Alonso debuterade för några år sedan med en film som följde en man på en gård på Pampas under hela filmen La libertad. Ett verk som förtjuste en del av oss och tråkade ut andra. Nu återkom han till Cannes med Los Muertos som börjar med suggestiva åkningar i en djungel som till sist visar några mördade människor. Alonso klipper till fängelset där mördaren precis är på väg att bli frigiven, och resten av filmen följer hans långa resa där han tänker besöka någon. Efter ett tag framgår det vem han ska besöka. Filmen är registrerande i sin långsamma skildring av mannens resa. Samtidigt finns det hela tiden en underliggande hotfull stämning, utan att man kan förklara varför. Till slut når mannen sitt mål och… En djupt fascinerande film som jag tänkt oerhört mycket på, men det är svårt att förklara varför.
Diskussionerna efteråt handlade mest om den scen när mannen går i land och skär halsen av en get!
El Deseo producerade självklart även Almodovars senaste La mala educaciona som öppnade hela festivalen utom tävlan. Ett antal översvallande artiklar, som även skrev om hur komplicerad filmen var, lurade mig att gå och se den. Efter Hongs film kändes inte Almodovars alster speciellt komplicerat utan var som vanligt en välgjord melodram, med en lätt självbiografisk touche. Skildringen av prästerna kunde varit hämtad ur en italiensk film. (Finns det en präst i en Giallo är han alltid mördaren) En alternativ titel till Almodovars film kunde ha varit Allt om min bror.
Åter till Sydamerika, närmare bestämt Uruguay och de två regissörerna
Pablo Stoll och Juan-Pablo Rebella. De charmade oss alla med filmen 25 watts för några år sedan, och det var
med en viss förväntan som jag såg fram mot deras andra film som fått namnet Whisky. Jacobo, en man i sextioårsåldern
har större delen av sitt liv tagit hand om sin mamma. När hon nu är död
återstår bara att driva den ytterst modesta strumpfabriken som dock är på väg
att gå i konkurs Där jobbar Martha som
är den anställd som har jobbat längst och är Jacobos högra hand. Plötsligt
annonserar Jacobos bror sin ankomst, och den förstnämnde vill visa upp en fin
fasad, och i den ska ingå att han och Martha är gifta.
Det är förutsättningarna i denna underbara film som inte bara är extremt rolig,
samtidigt som den undviker all sentimentalitet. (Relationen mellan Jacobo och
Martha är tämligen frostig, trots att han är helt beroende av henne). Den
filmiska precisionen är inte mindre beundransvärd, med ett oerhört vackert
foto, och med ytterst precisa inställningar. Jag kom att tänka på en uppsluppen
Jaques Tati, eller varför inte Chantal Akerman eller Kaurismäki. Ett verk som
förhoppningsvis kommer till en svensk festival inom kort.
En ungersk debutant är ju alltid ett måste. Det var ju inte så länge sedan Hukkle (Hicka) svepte över världens festivaler. Nu gällde det Antal Nimrods Kontroll som nästan helt utspelar sig i Budapest metro. Filmen hade ett visst rykte men visade sig vara helt ointressant. Med tunga steg lämnar jag bion och inser att även den ungerska solen har sina fläckar.
Nicholas Klotz tretimmars film La blessure hade redan beskrivits som superb även i engelskspråkig press. En skildring av flyktingar som försöker ta sig in i Frankrike. Under en jakt på flygplatsen blir en av kvinnorna skadad och får det sår som titeln talar om. Hon flyr tillsammans med några andra till ett ockuperat ruckel där en stor del av filmen utspelar sig. Regissören och några andra var närvarande vid visningen och någon ondgjorde sig över skildringen av de svarta i filmen. ”De log aldrig. Svarta människor brukar vara glada och energiska” Regissören svarade med beundransvärt tålamod att jagade, skadade människor utan papper och framtid inte nödvändigtvis sjunger och dansar hela tiden.
En av sakerna som gör filmen så beundransvärd är frånvaron av klichéer. Ytterligare en anledning är att den vågar ta sin tid i skildringen av en kvinnas långsamma väg tillbaka till livet. Sårets helande är inte så övertydligt symboliskt som det kan låta, och scenerna på Charles de Gaulle kändes otäckt autentiska, och jag blev ytterst förvånad att höra att de inte fått tillstånd att spela in där. Jag var övertygad om att det var ”the real thing”
Efter en makalös operauppsättning på bastilleoperan av Berlioz’ Damnation de Faust i regi av den kanadensiske teater/film/opera-mannen Robert Lépage (Känd b.l.a genom sin debut Bekännelsen som handlar om När Alfred Hitchcock kom till Quebec för att spela in I confess)
var det så dags för Chantal Akermans senaste film Demain on déménage. Det gick en komplett retrospektiv av hennes filmer och andra verk på kulturhuset. Något som kallades en av de största kulturhändelserna på länge. Så kände väl inte vi som följde retrospektiven 1996 men ändå! Akerman har fått tillmälen som ”The mistress of minimalism” och i flera av sina verk så utforskar hon såväl det filmiska rummet som tidsbegreppet. Hon figurerar i vissa sammanhang enbart p.g.a sitt kön, men faktum är att hon är en av filmkonstens mest intressanta nydanare, även om man räknar in de kukbehängda regissörerna.
I verk som Jeanne Dielmann, Toute une nuit, eller Rendezvous d’Anna, undersöker hon tidens dimensionereller distansen mellan människor, och uppnår nivåer av skönhet och taktilitet som är få förunnat. Om hennes kön inte alltid känns avgörande så är det emellertid svårt att bortse från att hon är judinna, med släktingar som var nära att gasas ihjäl. I vissa filmer är det judiska temat tydligare än i andra. På senare år har hon gjort ett antal uppmärksammade dokumentärer, exempelvis om Östeuropa (D’est) eller mexikanska flyktingar som försöker ta sig in över gränsen till USA (De l’autre côté) Dessa filmer har på senare år varvats med en del komedier. En mycket lyckad sådan var Golden eighties en pastellfärgad musikal som utspelar sig i ett köpcenter där en frisersalong är centrum för intrigerna. Där sjunger frisörerna lätt skeptiska sånger med vassa texter om kärlekens irrvägar. En film som dessvärre saknas i cinematekets väl smala urval.
Det slår mig att ni som är intresserade redan lär ha sett den nya filmen, så jag nöjer mig med att konstatera att den inte tillhör topparna i hennes produktion, men att den ändå var tämligen njutbar.
Från Akerman är inte steget så långt till era idoler Jean Marie Straub och Danièle Huillet.:-) Deras senaste verk Une visite au Louvre visades naturligtvis intepå festivalen, men väl på repertoaren där jag såg filmen i en liten fullsatt salong. Det är alltså en essä om några av tavlorna på Le Louvre, inte minst om Cézannes som paret har återkommit till flera gånger. En konstnär som inte bara var epokgörande på många sätt, utan även tycks bringa fram det bästa hos Straub/Huillet.
Benoit Jaquot är mest känd för filmen Une fille seule där kameran följer en hotellstäderska (Virginie Ledoyen) under lika lång tid som filmen varar. Han har gjort några intressanta filmer sedan dess också, men den senaste A tout de suite är hans bästa på mycket länge. I nya vågen-artat foto skildras historien om en ung tjej som har en älskare som hon innerst inne vet är en gangster, fast hon inte vill tänka på det. En dag ringer älskaren och behöver hjälp. Han ringer från en bank han just rånat, och en person har dödats. Hon ställer upp och tillsammans flyr de till Nordafrika. Med impressionistiskt foto och med en naturalistisk sensualism skildras mycket trovärdigt, starka och kluvna känslor. En film som inte har premiär i Frankrike förrän till jul. Den fick oerhört bra press under festivalen, och förhoppningsvis kan den gå bra, och snart kommer den till Sverige………..NOT
Yang Chao är namnet på regissören som gjorde den kanske vackraste filmen av alla jag såg. Lu Cheng heter filmen (på franska: passages) som inte har det mest originella upplägget: ett ungt par flyr landsorten för att söka sin lycka i storstan. På vägen träffar de på människor som vill utnyttja dem på olika sätt. Varje bild är genomkomponerad, men inte i trist akademisk mening, som hos de stollar som hyllas av svenska recensenter. Istället är bilderna perfekt avvägda och faller aldrig in i någon patetisk symbolism eller annat trams som hänför halvbildade kritikerpuckon. De lär nog aldrig se den här filmen.
Som vanligt var det ett stort antal amerikanska filmer i sidoserierna, och några hade mycket bra rykte som Mean creek eller The woodsman. Den senare med Kevin Bacon i en hyllad men nedtonad roll som en pedofil. I motsats till tidigare år hade jag dock bestämt mig för att undvika de amerikanska filmerna i år. Dels för att de inte alltid motsvarar sitt rykte, men framförallt för att det är så extremt enkelt att se dem på andra sätt. Här återfanns också Asia Argentos The heart is deceitful above all things som var en extrem publikmagnet, mindre på grund av dess kvalitéer än på det faktum att massa kändisar som Marilyn Manson var med i den.
Den amerikanska film som var överlägset mest upphaussad var Jonathan Caouettes Tarnation.
Det första som har väckt uppmärksamhet är filmens förmenta budget som påstås ligga på $218.32. Filmen är ett collage av super8-filmer, foton, telefonsvararmeddelanden och annat, i syfte att skildra dels Jonathans psykiskt störda mor, dels hans egen uppväxt. Filmens extremt låga budget förklaras av att filmen är gjord med Imac. När Caouette färdigställt en första version av filmen väcktes intresset hos Gus Van Sant och John Cameron Mitchell, som gick in som producenter. När det gäller budgeten undrar man hur den räckte till alla kända låtar som förekommer i filmen. Rättigheterna borde ha överskridit den budgeten 20 gånger om. När det gäller Imac så undrar man kanske var man kan få tag på en Mac för 218 Dollar.
Nåväl att budgetsnacket är ett reklamtrick är inte avgörande. (Tydligen använde Jonathan sin pojkväns dator) Den här filmen har betydligt större problem än så. En av anledningarna till att filmen tjusat så många kritiker är sättet att foga ihop materialet. Super8-filmer övergår i foton och andra montagetricks som Imac tillåter begagnas. Då bortser kritikerna från en sak: Först och främst så berättas filmen nästan helt med texter i bild. Utan dem hade filmen inte existerat. Sedan finns också det underliga faktum att regissören tycks ha filmat sig själv och sin omgivning sedan han var 11 år. Det känns som att filmen varit planerad sedan dess!
Filmen skildrar hur modern, som var en firad modell, en dag föll ner från ett tak och skadade sig. Där inleddes en serie starka medicineringar som obotligt förstörde hennes hälsa. Samtidigt kämpar sonen med sin uppväxt, och insikten att han är homosexuell. Vi får se dråpliga inspelningar som när hans klass gjorde en musical på Blue Velvet, och andra klipp som frambringar enkla skratt. Andra scener är uppenbart fiktiva och gjorda enbart för filmens skull. Vid några tillfällen är det en del av estetiken.
Visst har filmen kvalitéer och jag må ha blivit störd av reklammaskineriet runt den, men jag kan inte se den som annat än groteskt överskattad. Det man definitivt kan fastslå är att filmen är ett barn av sin tid när dokumentärfilmare tycks vara superstjärnor i sina filmer. Ett trist tecken, inte så mycket för att det förlegade verklighetsbegreppet sätts ur spel, utan mer av kvalitativa skäl. Inte den bästa avslutningen på festivalveckan, även om jag hade mina dubier redan från början.
Jag har hoppat över en hel del filmer, med tanke på att texten redan är skrämmande lång.
Läsningen kanske ändå har gett en smula information..
Hoppas Christer
[1]” Det är inte en rättvis bild, det är bara en bild” (Ordet juste betyder alltså både rättvis och bara)
[2] Hong Sang Soo Cahiers du cinema No590 Maj 2004
Disapproving Swede. 